Så som man inte får tänka

Det absolut bästa med det som redan har hänt är att det inte går att påverka. Det absolut sämsta med det som redan har hänt är att det inte går att påverka.
 
Inte kan det väl vara många människor som går runt på jorden idag och är helt och hållet nöjda med alla val de någonsin gjort i sitt liv? Visserligen så tror jag ju att det handlar om olika former och typer av ånger beroende på vilka egenskaper man har som person, men i vilket fall så kan man dra slutsatsen att i stort sett alla människor gjort saker som de i efterhand ångrat.
 
Det finns saker som jag önskar att jag hade gjort annorlunda tidigare (och som jag försöker bli bättre på nu).
Som att pressa gränserna, till exempel. Varför ska man stanna i en safe zone hela livet? För att det känns tryggt? Det enda sättet att få den trygghetszonen att expandera är ju genom att man testar sig själv, och när man får en möjlighet att göra det så ska man ta vara på det tillfället och inte låta det passera med risken att gå miste om något. Sedan önskar jag att jag var bättre på att ta tillvara på saker i mitt liv. Att jag kunde uppskatta tidsperioder, platser, upplevser och människor runt omkring mig mer istället för att bara se tillbaka på det i efterhand och inse att jag inte alls gjort det i så hög grad som jag borde.
 
Mest av allt ångrar jag alla gånger som jag inte kunnat stå upp för mig själv och/eller andra, för känslan av svaghet blir påträngande när jag tänker på allt som hade kunnat vara annorlunda idag om jag gjort det.

För den som orkar

Det brukar inte vara någon vidare smart idé att beklaga sig över personliga saker via internet - och definitivt inte en blogg i och med att man varken kan veta eller kontrollera vem som läser den (utgår förstås från att man har en öppen blogg).
 
Därför tycker jag inte att det är så jädra smart att göra utlåtanden på personliga plan - i alla fall inte sådant som även rör andra -  för det som en gång skrivits på internet kommer alltid finnas kvar. Även om man tar bort bloggen så finns det risk att någon annan sparat texten och kan vända den emot en vid ett senare tillfälle. Varför utsätta sig själv för en sådan situation?
 
Jag uppmanar er alltså - skriv inte något i stundens hetta som du kan få skit för senare. Det är så väldigt onödigt, för man skriver oftast idiotiska grejer när man är förbannad eller ledsen, och då är man inte kapabel till att vara objektiv eller förnuftig. Det är mycket bättre att skippa det och beklaga sig inför polarna istället!
 
Självfallet gäller det även bilder. Men vem i helvete är så dum att man lägger upp utmanande bilder på sig själv i underkläder eller dylikt? (Jag vet att det är förhimla många men det är fortfarande obegripligt.) Kan ju vara idé att ha i åtanke att dessa bilder kommer att gå att finna för företag som ni söker anställning hos när ni blir äldre. Lycka till att bli VD för ett företag eller Sveriges statsminister om det finns bilder på dig i hotpants och push-up när du ligger i en säng och kråmar dig!
 
Och för alla puckon som lägger upp bilder på andra som till exempel byter om eller sitter på toa - ni kan faktiskt förstöra en annan människas framgång senare i livet.
 
 

Hoppas det berör.

Hon står på en klippkant och tittar nerför stupet. Det spöregnar, det är knappt så att hon ser de vassa klipporna och vågorna som slår mot dem. Det är mörkt, ingen kan se henne stå där hon står. Hon stoppar ner handen i fickan och drar fram silverberlocken.
Jag trodde det fanns mer.
Hon drar av kedjan till berlocken och häver den utför stupet det hårdaste hon kan. När hon håller i berlocken tvekar hon plötsligt.
Du är den enda jag brytt mig om.
En sista, enda gång öppnar hon berlocken och tittar på bilden hon fäst inuti. Hjärtat slår ett dubbelslag. Sedan skakar hon plötsligt på huvudet och släpper berlocken, rakt ner. Hon hör inte ens när den skär igenom vattenyttan.
Jag älskar dig.
Hon tar ett kliv ut i tomheten. Hon faller. Hon gråter. Hon älskar. Nu har hon fallit halvvägs ner.
Vad har jag gjort? NEJ!!!!
Hon ångrar sig, vill tillbaka hem. Sedan slår hon i vattenytan och då vill hon ingenting mer.

Ord

Den enda som kan förstå är den som inte får veta. Veta hur det känns, hur jobbigt det är att känna. Känna hur det kittlar nere i mellangärdet bara av att höra någons andentag. Hur är det? Ja, det känns i alla fall.

A beautiful day.

Jag gick med lätta steg på väg mot skolan. I vanliga fall drog jag mig oftast för att gå upp ur den varma sängen och brukade inte ens kunna trycka i mig en macka. 

Denna dagen var ett starkt undantag. Jag hade satt på mig en kort kjol, ett linne och mina nya vita tygskor och släppt ut mitt långa bruna hår så det svallade ut över ryggen. Jag hade med stor omsorg valt halsband och sedan bestämt mig för en silvrig kedja med ett rött hjärta i. Varför all denna uppståndelse? Självklart handlade det om en person som jag ville imponera på. 

När jag gick där, på väg till skolan så funderade jag på vad det innebär. Ja, det som hände igår. Jag hade liksom varit i ett sånt glädjerus igår att jag inte hunnit fundera på vad som hade hänt riktigt. Medan tankarna flög omkring i mitt huvud kom jag fram till skolan. Jag stannade vid ingången till skolgården.
Plötsligt tvekade jag. Först funderade jag på att gå hem och säga till mamma att jag mådde dåligt. Sedan dumförklarade jag mig själv och gick över skolgården med ett självsäkert leende på läpparna. 

När jag kom in i sällskapsrummet såg jag dig. Du bara stod där, i ett par vita byxor som gick ner till knäna, en stor mörkgrön t-shirt och rufsigt hår. Snackade med en kille i klassen. Mitt hjärta slog ett dubbelslag. Jag stannade innanför dörren. Tittade på dig. Följde varje ansiktsrörelse som uppspelades i ditt ansikte när du pratade. Så såg du mig. Ditt leende gjorde mig yr när du log mot mig. Du tog några steg fram mot mig, tvekade. Vägde fram och tillbaka en sekund. Sedan gick du fram till mig och lade handen mjukt mot min kind. Jag slöt ögonen och lade sedan mina armar omkring dig. Lutade mitt huvud mot din axel. Självklart hade jag varit korkad som tvekat. Det var ju här jag hörde hemma.

©Ingrid almhagen

Let me think.

Jag vill skriva något storslaget, något som får er att häpna av hur skicklig jag är på att formulera min tankar. Något som förändrar hela eran syn på livet, något som betyder något. 
Enda problemet är att jag just inte vet hur jag ska berätta. Hur jag ska börja, hur jag ska runda av och avsluta. Hur gör man när man vill bevisa något som man inte kan bevisa?

Freestyla, raka maka fon.

Kommer ni ihåg när man var liten plutt och inte kunde någon engelska över huvud taget, och trots det försökte så gott man kunde? När man inte kunde sjunga Mamma mia? "Mamma mia, hejagojagen, mama, haukenijesistju". Cute. No kritik, nehehejdå. Kom bara att tänka på det lite sådär random.
För övrigt så sjunger jag fortfarande fel på vissa låtar innan jag kollar upp texten och typ "Ahaaa, så det är såå den går?". 

Låt mig komma till saken. Musik är vackert. När man är glad lyssnar man på musik, när man är arg stänger man ute allt annat med musik, och när man är ledsen tröstar man sig med musik. Vad vore vi utan musik? Nothing. I tell you, the world would be crap. Så pleeease, sluta lägg er i vad andra lyssnar på! Låt hon där lyssna på Metallica och han där lyssna på Shakira, det har väl inte ni med att göra? Alla lyssnar på vad de själva vill och ingen annan har något att säga till om det. LEAVE IT!!!

Meningen med detta inlägg är förstås att jag har fått höra från olika håll att jag tydligen inte får lyssna på vad jag vill därför att det är dåligt.
Vad menar ni? Musik skapas ju inte för att vara dåligt, retards.

In a crowded room.

I sit in a crowded room with people all over the place. There are so many people in here that I barely can breath. But even though I sit among all these people I feel lonely. There is something missing. For a minute, I sit here in my chair and wonder what it could be. Then I suddenly remember. "Of course!" I think and fly out of the chair. My eyes wander around the room, but to no avail. You are not in here. Disappointed I sit down again and put my hands over my face. A few tears are running slowly down my cheek. "Why am I so sad? It is not like you mean the world to me." I think and wipe my tears away. Following hour I just sit there, in the middle of a crowded room. Then I give up. I just can not pretend like i do not care if you are here or not. So, i bend down to get my bag. Suddenly someone touches my back. 
"Ehhrm, excuse me", someone says in a low voice.
I turn around quickly. And there, there you stand. You
"H-hh-hi." That is all I can say. But for me, it is enough.
After those four words, we got nothing more to say. You smile to me and I smile back. Suddenly the room does not feel so empty anymore.

© Ingrid Almhagen

How to save a life.

When I'm away from you I miss you like hell. When I'm close to you I feel safe and calm. Every day, every hour, every minute I want to touch you. Pull my fingers through your hair, caress your cheek and wrap you in my arms. When you touch me, my heart beats so solid and loud that I'm sure that you can hear it. When I see you, I forget who and where I am, and when I look into your eyes.. I see the most beautiful thing that exists.

Don't know how or when, but I will.

"It's hard to say that I'd rather stay awake when I'm asleep
'Cause everything is never as it seems.."



I love you. :)